Sidan senast uppdaterad 100305 under "Tårar"
61 Det verkar som om lustgasen är en stor bov i dramat humor under förlossningen. Jag hade grym effekt av lustgasen men hade även konstanta pinvärkar varför jag stod och sög i mig lustgasen konstant. Vi hade radion på i bakgrunden och jag tyckte att det var så skönt att stå och gunga höfterna i takt med musiken. Men allteftersom lustgas-ruset ökade förvrängdes min upplevelse av musiken och jag var gång på gång tvungen att fråga A vad det var för låt. Minns bl a att det var nån ny låt som spelades, men i mitt huvud hörde jag "Keep this fire burnin´" med Robyn. Jag gungade till den takt jag hade i huvudet och alltså inte alls den takt som musiken eg hade. A bara skrattade åt mig... När de sen pratade i radion hörde jag bara techno-ljud och sa till A: "-Spelar dom techno på Mix Match?", "-Nej, dom pratar..." Jag hade verkligen hörselhallucinationer! Tyvärr slutade min förlossning i akutsnitt och då är man tvungen att raka bort pubeshåret. Medans jag ligger och flåsar i lustgasen ska barnmorskan använda en trimmer och raka bort, men i min lilla lustgasvärld fick jag för mig att hon stod med en sån där stor fårklippningsmaskin och skulle raka håret med. Jag var dock för borta för att orka protestera... Det roliga är att det här med fårklippningsmaskinen kom jag ihåg på dag tre efter snittet, och alla som blivit snittade vet att skratta inte är nån angenäm upplevelse. Och jag kunde inte sluta. Låg och kved av smärtor och skrattade samtidigt som jag mindes att jag trodde hon använde får-trimmern när hon rakade musen... :) / Karin
60 När jag och min sambo satt i soffan och klockade värkarna innan vi åkte in på förlossningen så satt jag i bara trosor och BH i soffan. Just dom trosorna jag hade på mig hade väl blivit lite för små i och med växande mage och några kilos viktuppgång. När jag var mitt i en värk där den gjorde som ondast, satt och blundade och försökte koncentrera mig på att andas och nästan var tvungen att lyfta rumpan från soffdynan när det gjorde som ondast så kände jag hur det gör skitont fast på ett helt annat vis än hur värken kändes. Jag öppnade ögonen och ser till min stora förvåning att det är min sambo som "luggar" mig precis vid troskanten. - "AAAAAAJ vad faan håller du på med??" Skriker jag åt honom. - "Oj, förlåt, jag trodde att det var nåt ludd från trosan." Som om jag inte hade nog ont redan?? Enligt honom så hade han för det första inte fattat att jag var mitt i en värk, sen hade han trott att mitt könshår som råkade sticka upp lite grann ovanför troskanten var nåt jäkla trosludd. - "Jag tänkte, du kan ju inte komma in på BB med alldeles luddiga trosor heller." Omtänksam karl jag har va?? / Ninnea
59 Jag var ganska så tråkig under min förlossning, jag trodde att jag skulle vara alldeles hysterisk och pratglad under min förlossning eftersom att jag är det annars men istället blev jag helt inne i mig själv och knäpptyst. Gick runt och andades som de lärt på profylaxkursen och sa till alla att vara tysta. Så där satt mamma och min sambo och fick vara helt knäpptysta, jävla tråkigt för dom förmodligen men så skulle det vara. Jag hade under hela min graviditet haft högt blodtryck och varit stressad men väl där på förlossningen så hade jag lågt blodtryck istället, undrar om det var för att jag var så satans lugn hela tiden. Sedan när Grim bestämde sig för att börja trycka på sa jag helt oroligt "Jag tror att vattnet kommer gå, det kommer lite vatten mellan bena!" medan jag har en krystvärk, lät som om jag satt och sket ut världens längsta bajskorv. Måste bara påpeka att detta hände medan jag låg och precis skulle få epidural vilket vi då inte hann utan jag födde helt utan någon smärtlindring, inte ens lustgas. När jag låg där och krystade för kung och fosterland började jag skratta åt min mage som blev mindre och mindre. Under ett tillfälle hör jag min mamma utbrista: "Jaaak seeer mööörkt håååår! Åhåhå!" (med finsk brytning). Då började alla i rummet skratta och jag skrek:"Yes! Yes! Jag visste det!". Annars skrek jag inte alls, hörde kvinnor skrika ur alla rum och undrade vad fasiken de höll på med. Ur mig kom bara små mesiga flämtningar. Nästa gång ska jag banne mig skrika och ha lite dramatik i det hela. Springa runt och skrika "Jag föder barn! Håll käften!" och ha mig. Förlossningen var dock helt otroligt minnesvärd, den bästa dagen i mitt liv. Jag ville till och med under själva förlossningen föda fler barn. Sa det i något tillfälle också, "Detta ska jag göra tusen gånger om!". Efteråt medan BM höll på att sy och ha sig mellan bena på mig låg jag där naken med tuttarna i vädret helt naturligt. Kändes som att det var helt naturligt att ligga där naken, som att jag nu skulle gå med en löv om f****n och amma min nyfödde. Kändes som om jag var ett med naturen. En manlig barnmorska kom in i rummet, jag låg där och fläkade f****n lite hur som helst med ena handen på tutten och sa "Tja!" och vinkade till så där ballt som de gör i filmer. Han gick ganska snabbt ut igen. Så tillfreds var jag med mig själv i den stunden. / Anonym
58 Under min första förlossning så bad BM mig att sluta krysta mitt under en värk för att inte huvudet skulle komma ut för fort o därmed jag spricka för mycket. Det gör djävulskt ont att pausa med halva huvudet ute o i ren reflex drar jag ihop benen. BM har ännu snabbare reflexer o hänger sig på benen och drar isär dem o förklarar att drar jag ihop benen nu så klämmer jag ju ihop bebisens huvud. "Du måste sära ordentligt på benen", säger hon varpå jag väste åt henne att hon är ju för fan inte riktigt klok i huvudet... Min andra förlossning åkte jag in ensam och vi höll på att sälja vårt hus o köpa ett annat. Det var inte meningen att jag skulle föda då en vecka för tidigt men jag hade för lite fostervatten o blev igångsatt. När jag har ganska ont så piper min mobil av ett sms o BM frågar om hon skall stänga av telefonen. "Neeeeeeeeej!" vrålar jag, "Mäklaren kan ju ringa o berätta om vi fått huset eller inte. Du skulle bara våga stänga av!" (som om jag skulle kunnat prata i telefon iaf) Hon tittade på mig o tänkte nog att "okeeeeeeeey"... Sen under krystvärkarna (hade avsagt mig all smärtlindring) trycker en BM upp lustgasen framför mig o frågar om jag inte ska prova iaf. Jag tar 2andetag ger tillbaka masken o säger: "Här, du kan ta den här nu, jag ska svimma en liten stund"... / Elin
57 När jag födde vår första son bodde vi i New York. När värkarna hade satt igång tog vi en taxi till sjukhuset. Jag hade fruktansvärt ont och mannen min var stressad som bara den. Så stressad att han småsprang "före" mig in till förlossningen. En sköterska stod bakom en upphöjd disk och tittade lite frågande på min man som skrek - "I think it is time". Sköterskan tittade igen på honom och frågade: "And where is your wife?" Kära maken vände sig och tittade efter mig och fick för ett ögonblick panik. Tills han tittade ner på golvet. Jag hade så ont att jag kröp in till förlossningen. När vi var på plats fick jag lägga mig på en brits i ett litet väntrum för inskrivning. Värkarna var intensivare nu. Jag sa till mannen : "Jag måste spy! Hitta något jag kan spy i." Han försvann och var borta allt för länge. Jag hittade en blomvas som jag prydligt spydde i (inte mitt finaste ögonblick). Just i det stunden kom han springande med en fin påse och utbrast: "Men älskling då!" Sen skämdes jag lite :-) Fast jag hade ju inte val..... / Emme76
56 Vår andra förlossning blev helt olik den första, men det blev lite omvänt. Första barnet kom som en kanonkula, vi hann vara på förlossningen i ca en timme och sedan kom hon, jag födde henne stående och fick ta emot henne själv. Snabbt och smidigt! När andra barnet skulle födas åkte vi in lite tidigare, för att slippa den plågsamma bilfärden som blev förra gången. Jag var öppen ca 6 cm när vi kom in, men sedan hände det inte särskilt mycket, det stannade bara av. Vi gjorde allt möjligt- satt på pilatesboll, duschade, tvinnade bröstvårtorna, men jag öppnade mig inte särskilt snabbt för det... Till slut tog bm hål på fosterhinnorna, och då tog det väldig fart. Jag var lite oförberedd på den omedelbara smärtan, och i ett ögonblick väste jag följande till barnmorskan: "Hur långt är det kvar? OCH SÄG INTE ATT DU INTE VET, DET ÄR DITT FÖRBANNADE JOBB ATT VETA!!!" Urk, skämdes som en hund efteråt, men det kändes så rätt just då... / T
55 Ok här kommer mina bidrag... Kanske inte sådär jätteroliga saker, men rätt dråpliga ändå... Gud vad jag har skrattat när jag har läst alla berättelserna på den här sidan! Ok, till att börja med så hade jag ju hört att man skulle ha med sig ett "förlossningsbrev" till förlossningen, och ett sådan hade jag förstås förberett (in i minsta detalj dessutom). När vi kommit fram till förlossningen och började plocka ur vår packade "BB-väska" började barnmorskan samtidigt deklarera att "En del brukar ha med sig så kallade "förlossningsbrev" när dom kommer in till oss på förlossningen, och jag måste säga att det tycker jag inte så värst mycket om..." Jahapp. Tror ni jag vågade plocka fram mitt förlossningsbrev efter det påpekandet! :-D Sen så fick maken min panik när hjärtslagen på skärmen plötsligt försvann... men det var ju bara elektroden som hade lossnat :D Förlossningstillfället (strax efteråt) kan tilläggas, är enda gången då jag helt oblygt frågat en främmande människa: "Ursäkta, men skulle du kunna ta och titta lite på min hemorrojd?" *asg*/ Mamma06
54 ...När jag låg där på förlossningen och barnmorskan sa: "Du måste krysta nu!" så tänkte jag vara smart och lura henne för jag hade absolut inga krafter kvar, så när hon började med sitt "Ett...två...krysta!!...tre...fyra!" så låg jag där och "låtsaskrystade" och det tyckte jag var jättesmart just då - hur korttänkt får man vara :-D / Inte så smart
53 När min andra dotter skulle födas ville jag försöka vara hemma så länge jag orkade, vi hade bara 5 minuters bilväg till förlossningen så... Hur som helst, jag andades, vilade o flåsade mig igenom halva dagen där hemma. Sambon var urgullig o styrde o ställde så gott han kunde. Jag tyckte det var urhärligt att duscha så han kånkade in en pall i duschen för att jag skulle kunna sitta o så spolade han varmt vatten på ryggen när d gjorde som ondast. D var riktigt skönt o värkarna kändes mer uthärdliga då. Nu var det en ganska trång dusch där vi bodde o jag var inte precis liten då heller ;) , så stackars sambon fick stå i nån halvlutad krånglig variant för att nå. Så skriker jag till i högan sky, o bara skriker o skriker. Gullig som han e följer han efter m duschstrålen o säger "Andas gumman, andas!" För han e ju klart övertygad om att nu har hon en jäkla värk. Ta bort duschen, lyckas jag få ur mig tillslut. För d var ingen värk som fick mig att skrika. Sambon hade lutat sig över duschvredet o vred upp värmen till d högsta utan att han märkte det! Ja, jäklar va ont d gjorde! Han skållade ju min lilla rygg. Men jisses va vi har garvat åt d efteråt (men inte då klart, stackarn va dåligt samvete han fick!) / Sandra
52 När sonen föddes -05 hade jag redan legat inne en vecka på bb pga att han ville komma alldeles för tidigt. Maken hade varit med hela veckan men på torsdagen skickade jag hem honom för att jobba, 14 mil bort. Såklart så gick vattnet just den dagen, men jag fattade ändå inte riktigt att det var på allvar. BM bad mig ringa honom och det gjorde jag. =) - Har vattnet gått? Då måste jag ju komma nu!, ropade han i telefonen... - Ja kanske, eller nä jag vet inte, det kan ju stanna upp också, jag hör av mig senare, sa jag. BM frågade om jag ringt honom och jag sa såklart att jag gjort det, sen var det inget mer med det på en stund. Efter ett tag frågade hon när jag trodde att han skulle vara framme och jag erkände att han inte ens var på väg. Då slet hon upp telen, gav den till mig och förklarade övertydligt att jag skulle be honom åka NU, om han ville hinna vara med. Det var alltså på allvar! Klockan var då ca 19.30... Medan jag väntade på honom så kom jag på att man brukar läsa i tidningar vad som händer olika klockslag under förlossningen, och så skulle minsann jag också ha! Så i min ensamhet så låg jag på alla fyra på golvet (hade för ont för att vara nån annan stans) och antecknade på baksidan av ett kvitto. Läkaren som kom in började tokskratta åt mig och förklarade att det vanligtvis var någon annan än föderskan som skrev =) När maken väl kom kl 21.10 efter en massa strul innefattande 3 bilar, ingen bensin och stängda mackar, så var han rätt stressad och chockad. Han hade varit hem och bytt bil och packat med sig det han tyckte behövdes på förlossningen, dvs 1 liter hårgelé, en flaska whiskey och 6000 kr i kontanter!!! Tack, det behövde jag verkligen!! Han hann iaf dit till grabben föddes 22.02, jag klarade nästan hela resan alldeles själv och sonen mådde jättebra trots sina 2023 g. =) / MammaMimi
51 När bf-datumet för dotterns födelse -07 närmade sig var maken lite nervös eftersom det gick så fort gången innan. Jag velade ju på så att han höll på att missa förlossningen helt, men nej, så skulle det inte bli den här gången! 3 veckor innan bf hade vi fixat barnvakt till sonen och skulle åka till Östersund (vår närmaste stad, 9 mil) för att storhandla mat och köpa färdigt allt till bebisen. På vägen in började jag känna lite sammandragningar, men eftersom jag haft det ett bra tag så tänkte jag inte så mycket på det. Liiiite ondare gjorde det efter en stund så jag bad att bli avsläppt på sjukhuset, mest bara för att få ett lugnande besked, för att sen kunna shoppa loss. Jag skickade iväg maken på Willys och gick in på förlossningen. Låg med ctg i 45 minuter, men det gjorde inte just några utslag och jag kände inte just nån smärta så jag skulle få lämna stället, MEN så kom dom på att det var lika bra att känna efter så jag hade något hum om mognad mm, eftersom vi har så lång resväg. Bm kände och kollade remsan, kände lite till och kollade remsan, om och om igen. Hon skakade på huvudet och fattade ingenting, men sa tillslut "Jaha, det verkar som du är i förlossning nu, du är ju öppen 5 cm!" Shit, min shopping, tänkte jag då! - Går det inte göra nåt då? Jag har inte riktigt tid idag, försökte jag... - Jo, du kan ringa din man och be honom komma hit... Jaja, jag gjorde faktiskt det den här gången och han kom illa kvickt med bilen proppad med mat för 3500 kr. Lyckat! Vi satt där och väntade i ca 45 minuter utan att jag kände nåt mer, så tillslut ledsnade jag och skickade iväg honom på Barnens hus och sen till hans mormor för att lägga in maten i hennes frys. Han ville inte åka, men efter att jag försäkrat honom om att jag inte kände nåt så for han. Strax efter kommer en läkare in och måste kontroll-känna så att det verkligen kunde vara 5 cm när jag inte hade några värkar. Han kände och kände och meddelade tillslut att jag var öppen 9 cm!! Hjälp!! - Vart är maken då, fikar han eller?, frågade BM.. -Eh.....Eh.....Han är på Barnens Hus...*Skämdes som en hund* - Ring och be honom släppa allt han har och komma snarast!! När jag nådde honom så var han på väg till sin mormor och var väl inte sådär överlycklig över mitt velande ;-) Även denna gång hann han ju faktiskt komma in till slutskedet och fick ändå vara med när lill-tjejen föddes. Behöver jag skriva att han inte vill vara med nån mer gång om jag ska in på förlossning? =D Å andra sidan behöver inte nästa gå så fort som dessa 2 har gjort och med lite tur så kanske jag kan hinna med nån bedövning nästa gång också! / MammaMimi
Vill du skratta mera? Läs övriga 50 förlossningshistorier genom att...